Nu har äntligen vår första tävling varit!

Men jag trodde ett tag att vi inte alls skulle komma till start. Först hade jag tydligen missat att betala anmälningsavgiften. Jag skrev ett oroligt mail till arrangören och som tur var fick jag betala på plats. Sedan var det en grej som gjorde mig ytterst tveksam till om jag skulle kunna vara med.

Men vi kör i alla fall till tävlingen. Det är bara det att vi kör fel och kommer för sent till mätningen (där man kollar vilken storleksklass man ska delta i)! Jag går ändå och pratar med tävlingsledaren om den där andra grejen och får faktiskt klartecken att köra ändå! Jag blir förstås superglad, men kommer i nästa ögonblick på att Silva inte är mätt! Desperat frågar jag en funktionär vad jag ska göra. Som tur var gick det att ordna och Silva blir lyckligtvis slutmätt till medium.

Då har banvandringen för min klass redan börjat! Jag skyndar mig att anmäla mig till inropet och hinner sedan gå banan i åtminstone några minuter. Som tur var var banan lätt att memorera. Därefter springer jag och tar ut Silva ur buren och värmer upp henne så gott jag hinner på den korta tid det tar för de fem ekipage att köra som var före mig.

Hur gick själva loppet då? Vi vägrade ut oss efter halva banan. Jag tror jag var för sen med att tala om vilket hinder som kom därnäst. Sedan sprang Silva av planen innan sista hindret och fram till en främmande människa och hund och ställde sig där och såg förväntansfull ut. Knasfian! Nåja, hellre det än att hon blev rädd och började skälla… Jag var i alla fall envis och fick henne tillbaka för att hoppa även sista hindret.

Men att Silva klarade däcken, långhoppet och slalomet galant uppväger alla missöden! Och det känns superbra att äntligen ha kommit igång med tävlandet! Nu ser vi fram emot tävlingen i Vallentuna 13/9. Men jag vet inte om jag någonsin kommer våga tävla i Märsta igen. Arrangörerna blir säkerligen ifrån sig om jag dyker upp där en gång till! 😉