Den gycklarglada, rökdoftande, säckpipeljudande, linneklädda, rustningsklingande, saffranssmakande medeltidsveckan är förstås en av årets höjdpunkter för en historienörd som jag. Den föregås visserligen alltid av en viss ångest knuten till diverse sömnadsprojekt, i form av frågor som dessa:
Men när man väl sätter sin fot på Visbys kullerstenslagda mark är all ångest som bortblåst och allt är idel medeltidslycka.
I år åkte jag med minstasystern Berenike, vars intresse för dylika evenemang tycks växa för varje år – till min stora glädje, då jag annars är ganska ensam i bekantskapskretsen om min fascination för hellånga ylleklänningar och vita linnehättor.
Redan för flera månader sedan hade jag lovat Nike en ny dräkt till i årets medeltidsvecka, trots att hon förra året fick en mycket vacker och påkostad klänning. Men jag hade tänkt åka i min dräkt hemmahörande i de lägre samhällsklasserna, så om inte jag skulle behöva gå runt och agera tjänarinna åt en ung, bortskämd adelsfröken under hela visbyvistelsen, var det bäst att ordna något i samma stil även åt henne.
Till skillnad från förra året lät jag henne dock till stor del sy den själv. Hon fick förstås även välja utformning och färg och jag måste säga att det blev riktigt lyckat: en enkel skogsgrön linneklänning (som egentligen borde ha varit i ylle, men när det gäller barn tycker jag att man kan få göra vissa avsteg från renlärigheten för att undvika att de dör av värmeslag), en mörkblå yllesurkot med sprund i sidorna, ett oblekt linneförkläde med bröstkil samt ett huckle i samma tyg.
Jag köpte många meter av detta medelgrova linnetyg som jag blev väldigt förtjust i. Av det blev det även en särk, ett förkläde och ett huckle till mig. Dessutom köpte jag en bit verklighetstroget konstskinn (av etiska skäl) av vilket jag tillverkade ett par skor, ett bälte och ett fodral till min lilla medeltida sax (eller sisare, som man visst sa när det begav sig).
Tidigare har jag gärna gjort en helt ny dräkt inför medeltidsveckorna, men jag är glad åt att jag i år istället ägnade mig åt detaljer. Det är verkligen en helt annan känsla så fort man byter ut 2000-talsdojorna mot äkta medeltidsskor (om än i oäkta material), placerade ovanpå bruna yllehosor. En huvudbonad gör också mycket för känslan. Man är (bokstavligt talat!) medeltida från topp till tå!
Tack vare den nya särken kan jag dessutom äntligen röra mig obehindrat. Den linneklänning jag tidigare använt som särk är otrevligt snäv i ärmarna (och inte heller särskilt tidsenligt sydd). Den nya, däremot, är ett av de bekvämaste plagg jag burit, inte minst att sova i! 🙂
Tyvärr var jag väldigt sen med att boka rum, varför vi bara kunde stanna två nätter. Men vi njöt desto mer de dagar vi var där! Vi strosade på marknaden, spelade musroulette (som Nike lyckades vinna i!), såg på improvisationsschlagerfestival, bevittnade slaget mellan gutar och danskar år 1361, besökte fornsalen, åt glass på Sveriges största glassbar (med 140 smaker att välja bland!) och deltog i det stora avslutande gästabudet (där en mycket stilig kålrotsbåt fick se dagens ljus!).
Jag saknade dock Korps balladdans, både under dagarna och på gästabudet. Långdansen med säkert hundra deltagare på ett fackelupplyst Stora torget var något av det bästa förra året.
Trots den lilla missräkningen måste jag instämma med Loke Nyberg, medeltidsveckans mest hyllade trubadur:
Till denna vecka vill jag alltid återvända
Jag struntar i de andra femtien
Och skulle fastlandet gå under, låt det hända
Så kan vår medeltidsvecka börja om igen!
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_-H8Mt6hiEA]
På årets bokrea snubblade jag över tegelstenen Husbibeln – möten med gårdar av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Med en växande passion för gamla hus och gårdar var jag bara tvungen att införskaffa ett exemplar.
Kanske hade jag trott att texterna skulle påminna mer om de sakliga men inspirerande reportagen i tidskriften Gård & torp (vilken jag numera är en trogen prenumerant av). Istället så visade det sig vara personliga, tänkvärda och ofta ganska abstrakta bitar, om gårdar uteslutande belägna i Hälsingland.
Även om den inte var vad jag väntat mig, var den klart läsvärd, inte minst på grund av de mycket vackra bilderna som upptar kanske hälften av bokens 500 sidor. På vissa ställen fanns riktiga guldkorn, till exempel följande stycke, som i viss mån lyckas förklara min stora kärlek till skogen såväl som till svunna tider:
Att följa en gammal stig är att vandra tätt, tätt efter dem som gick där för flera hundra år sedan. […] Två hundra år efter pigorna går jag deras fäbodstig. Men hur trygg jag än känner mig i skogen var de ännu mera förtrogna med den. Alla skogens tecken kunde de tyda. Skogen var deras vän i en förtrolighet som endast kan uppnäs genom att leva med den som de gjorde på fäbodvallarna sommar efter sommar. Så nära går det inte att komma inpå skogen med mobiltelefon och grova Timberland-skor. Ju mer vi försöker underlätta vårt umgänge i skogen, desto mer tar den avstånd från oss.
Det här har jag själv märkt. På nyårsafton har det blivit tradition att jag tar på mig medeltidskläder och går ut mitt i skogen för att pulsa fram genom snön på de allra smalaste stigarna. Hur annorlunda tar inte skogen emot en när man kommer iförd ylleklänning och yllemantel, färgade i samma palett som en solbelyst tall, jämfört med när man klampar fram i jeans och illröd dunjacka!
Texten fortsätter:
[…] När sommarljuset var som mest förföriskt kunde inget hindra en man att ta sig upp till sin käresta i skogen. Vad han än kom med för svepskäl var han självlysande av längtan. Det säger sig självt att en längtan blir uttunnad om det bara är att hoppa in i en bil och vara framme inom en timme. Längtan får en annan innebörd då den ska föra människan flera mil en hel dag genom tät skog med björnspår och villgräs.
Kan ni nu förstå att min längtan för närvarande står till släktens gamla fäbodstuga två mil upp i skogen ovanför Malung?
