I Skuggornas barn beskriver Maria Gripe, eller närmare bestämt karaktären Carolin i samtal med berättar-jaget Berta, något jag själv känner titt som tätt. De åker fram på en hästdragen vagn genom ett solljust försommarlandskap fullt av vajande hundloka när Carolin utbrister:

– Vad här är vackert.

– Ja, är det inte underbart?

– Men det är besynnerligt med skönheten. Den väcker en sådan längtan i en. Tycker du inte?

– Längtan efter vad menar du?

– Det vet jag inte. Efter fullkomligare sinnen kanske… Det är som om jag själv inte räckte till för all denna skönhet. Jag känner att jag hela tiden går miste om något.

För mig handlar det om en känsla att vilja krama om hela världen, för att komma nära den och bli en del av den. Smärtan uppstår när jag inser att det är omöjligt, och liknar den man känner när man längtar efter en älskad människa som befinner sig långt, långt bort.