Här följer en liten incident från några månader sedan:

Det är en mörk och kall höstkväll. Instruktören på fortsättningskursen i vardagslydnad är sjuk, stackarn, och sista kurstillfället ska hållas av hennes kollega, långt borta i Järfälla. Först tar vi bussen till Sollentuna centrum, jag och Silva, för att därifrån ta pendeltåget.

Jag står och huttrar på perrongen. Silva huttrar inte, men otålig är hon. Hon har aldrig varit förtjust i pendeltågsstationer. Många timmars passivitetsträning har gett resultat och hon kan slappna av bra i de flesta situationer, men på pendeltågsstationer är förändringen försumbar. Underligt.

När tåget äntligen kommit och vi hoppat på ringer instruktörs-kollegan. Alla andra kursdeltagare har hoppat av och går sitt sista kurstillfälle i vår istället! Jag får gärna komma ändå, säger hon, men man kan ju tänka sig att hon helst skulle slippa åka hemifrån så här på kvällen. Och visst hade det vara trevligt med en privatlektion, men värmen där hemma lockar och det är fortfarande långt till Järfälla. Nej, jag bestämmer mig snabbt för att följa mina kurskamraters exempel.

Vi går av i Helenelund och tar en promenad, för att åtminstone få ut någonting av resan, men det blir en ganska kort och trist runda. Det är fortfarande hemskt kallt och nu ska det bli skönt att komma hem. Men väl uppe på perrongen igen ser jag tåget hem försvinna bakom en krök. 20 minuter till nästa. Det är bara att vänta. Jag tar Silva i knät och försöker värma mig på henne. Hittar en Metero, men den innehåller inget särskilt intressant.

Nåja, de 20 minutrarna gick till slut och ett nytt tåg bromsar in framför oss. Jag ser att det är den gamla sortens pendeltåg som inte är så vanlig längre. När vi äntligen hittat en vagn som tillåter hundar inser även Silva att den inte ser ut som vanligt. Och hon som vanligtvis glatt skuttar upp på både bussar och tåg vägrar plötsligt blankt.

Jag lockar och drar – bådadera emot mina principer, men vad gör man inte när man är rädd att missa ett tåg? – men inget hjälper. Jag får väl bära på henne då, tänker jag och böjer mig ner. Men nu är den eländiga hundrackarn så förvirrad att hon börjar snurra runt på stället och tydligt visar att hon inte vill bli upplyft. I samma stund hörs ett pysande läte. Dörrarna har stängts. Tåget sätts i rörelse och jag kan bara hjälplös stå och se när även det försvinner. Ytterligare 20 minuter – eller var det 30? – till nästa tåg.

Idag kom jag att tänka på den här händelsen och åkte därför till stationen för att träna. Men naturligtvis kommer bara den nya sortens tåg. Silva var i alla fall väldigt duktig, även om pendeltågsstationer tydligen fortfarande gör henne lite stressad, av någon anledning…