När jag skapade bloggen var ju tanken att den till stor del skulle handla om Silvas rädsla. Och visst har jag nämnt det ibland, men något genomgående tema har den inte varit. Därför tänkte jag nu ta tag i saken och förklara hur det kan vara att leva med en hund som Silva. För de som har hundar som fungerar väl i vardagen, eller inte har hundar alls, kan det säkert vara svårt att till fullo förstå vad det innebär, nämligen:

• att titt som tätt behöva skämmas över sin hund, när den t.ex. skäller ut människor som vill klappa henne eller bara råkar titta lite för länge på henne, och tro att de tycker att man har en ouppfostrad byracka som man inte kan hantera.
• att ofta känna sig som en dålig hundägare och undra vad tusan man gjort fel eftersom det blivit så här.
• att aldrig helt och hållet kunna glädjas över besök (så till vida besöket inte består av någon av de få människor som hunden accepterar) utan istället oroa sig för hur hunden kommer att bete sig och hur man själv kommer att hantera situationen.
• att bli ännu mer bunden än en ”vanlig” hundägare, eftersom man i det längsta drar sig från att lämna bort sin problemhund till någon annan, då man är rädd att de som passar hunden kommer tycka att det är jobbig och ouppfostrad och hantera problemen på fel sätt.
• att man aldrig helhjärtat kan ägna sig åt träning inom någon hundsport, eftersom man känner att man istället borde ägna sig åt att försöka träna bort hundens problembeteende, vilket i sig känns som ett helt hopplöst uppdrag.
• att man, av ungefär samma anledning, inte tar tag i mindre problem som uppstår, så att den jobbiga hunden blir ännu mer jobbig.
• att man aldrig skulle våga skaffa valp så länge den rädda hunden finns kvar, då man är rädd att valpen ska påverkas av den rädda hundens beteende (och kanske inte sedan heller, ifall det är mitt beteende som gör valpar rädda) och därmed känna ett obehagligt styng av bitter avundsjuka när man träffar någon med en liten valp, som man förstås försöker tränga bort men som ofrånkomligen finns där bakom glädjen som man förstås också känner för de nyblivna valpägarnas skull.
• att jämt ta åt sig när någon klagar över skälliga hundar eller tanklöst kläcker ur sig att problembeteenden undantagslöst beror på en dålig relation till ägaren, eller liknande.
• att ständigt få sitt tålamod prövat till det yttersta och driven av skam och stress se sig själv frångå sina principer om positiva träningsmetoder etc. och vara hård mot sin älskling trots att man vet hur fel det är.

Med förhoppning om att slippa åtminstone några av dessa punkter, har jag bestämt mig för att ta kontakt med Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt och som verkar vara något av en expert på området rädda hundar. P.g.a. min telefonfobi har jag inte kommit mig för att ringa än, men med lite stöd från mina bloggläsare ska det nog bli av innan Silva hunnit säga voff!

Innan jag avslutar inlägget måste jag bara påpeka att trots att det många gånger är otroligt jobbigt att vara matte till det här fluffiga problemet, är det samtidigt tveklöst de fina, mysiga, härliga stunderna som överväger. Hon är inte bara rädd och skällig utan också fantastiskt kelig, tillgiven, arbetsvillig, lätthanterlig, busig, lyhörd och söt! Hon är min lilla trollunge som jag inte skulle byta bort mot den modigaste, tystaste och mest okomplicerade hunden i världen…