Skansens stämningsfulla höstmarknad i sekelskiftesanda är väl värd ett besök!
Skansen
Buföring på Skansen
Med tanke på släktens egen gamla fäbodstuga var det med extra stort intresse jag följde med på buföringen som Skansen arrangerar varje år veckan före midsommar. Det var underbart väder, djuren var glada, man fick höra kulning, fiol- flöjt- och kohornsspel och smaka på diverse fäbodsprodukter. En härlig dag, helt enkelt!
I dag tar julen slut
Varken förr eller senare! (Obs! Gäller om du följer svensk tradition.)
Och i morgon blir det julgransplundring hemma hos oss. Så länge jag kan minnas har vi varje år haft en ordentlig julgransplundring kring tjugondag Knut med ett varierande antal kompisar som gäster: tidigare mina och Veronicas, nu Berenikes. Det äts chokladpudding och dansas kring granen innan granen (som dagen till ära behängts med choklad i glansigt papper) plundras och kastas ut till tonerna av sista versen i Emmy Köhlers Raska fötter:
Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän,
ty det har han lovat.
Om man i juletid besöker Väla skola på Skansen kan man få höra om hur skollärarens döttrar i 1900-talets början brukade bjuda hem alla traktens barn på julgransplundring. Enligt Skansenpersonalen var just julgransplundringen det roligaste på hela julen.
Flickorna hade vikt smällkarameller så att det räckte till alla barn och när granen slutligen skulle ut skedde det genom en dragkamp mellan pojkarna och flickorna. Pojkarna stod på utsidan om fönstret och drog i granens fot, medan flickorna stod inomhus och höll i toppen. Föga förvånande vann pojkarna, varje gång – det var ju liksom det som var meningen.
Ända sedan 1600-talet har vi i Sverige kastat ut julen den 13 januari, i stället för i samband med trettonhelgen som på de flesta andra håll i världen. Dessförinnan inföll knutsdagen den 7 januari, men när den flyttades fram följde julen med. (Detta stödjer jag till fullo postumt; jag tycker alltid att julen knappt hunnit börja förrän den är över!) Det kan också ha att göra med den oktav, en åtta dagar senare efterfest som enligt tradition följde varje större kyrkohögtid.
Tjugondagen firas/firades på olika sätt i olika delar av landet. I många trakter har det varit vanligt att klä ut sig till knutgubbe i mask och kostym, för att sedan gå runt hos grannarna i hopp om att få smaka på det sista som finns kvar av julgodis. Alltså ännu ett tillfälle för barnen att tigga till sig sötsaker, utöver skärtorsdagen och halloween!
En knutgubbe kunde också, i södra landsänden, vara en halmdocka som ställdes utanför någons dörr för att sedan skickas vidare till någon annan. I Österbybruk och Gimo i Uppland firas fortfarande Knutmasso med en karneval genom samhället.
Hur firar du?
Julpotpurri
God jul kära läsare!
Min klapp till er blir några juliga bilder från mitt senaste Skansen-besök och en julversion av Visa vid midsommartid. Melodin är så vacker och i mitt tycke liksom lite kall och frostnupen, så jag tyckte att den behövde en text för vinterhalvåret också, även om inget kan slå det magiska originalet.
Visa vid juletid
Du lindar av granris en julaftonskrans
och hänger den på din dörr
Du skrattar åt snöflingors kritvita glans
som faller i virvlar och snurr
I natt ska du dansa långt bort ifrån stan
i långdans i språngdans kring den pyntade gran
I natt är du bjuden till landet på dans
att fira som julen var förr
*
Nu sätter du stjärnan i julgranens topp
att ge den ett himlalikt sken
Och barnen de dansar med julglädjens hopp
likt renar på flygande ben
Snart far du till bykyrkans julottesång
och tänker på ett gudabarn som föddes en gång
I natt ska du vaka tills solen går opp
och vänta på Frälsaren ren
Att få bo i ett hus …
Den gångna helgen var det bröddagar på Skansen och det bakades och smakades i många av de gamla gårdarna och stugorna. På något sätt passade doften av nybakat bröd så väl in i den gammaldags miljön. Den blev liksom dubbelt så ljuvlig som den doft som uppfyller huset när man bakar hemma.
Och jag tänkte där bland järnspisar och trasmattor och skåpsängar och bonader, att jag tveklöst skulle offra alla moderna bekvämligheter för att få bo på ett ställe som Skånegården eller Delsbogården eller Oktorpsgården. Att få bo i ett hus med en själ, det drömmer jag om. Att få bo i ett hus med en egen historia, där människor levt i generationer, skrattat och gråtit, slitit för sin överlevnad och däremellan roat sig med dans och sång, där liv har släckts och där nytt liv blivit till. Att få bo i ett hus, som består av naturen naturen, av sten och järn, av trä och ull och lin, och som ligger i naturen, granne med skogen och med utsikt över fälten och ängarna.
Men för tillfället försöker jag hålla nere mina krav, för jag blir allt mer sugen på att flytta och att hitta sitt drömhus verkar inte helt enkelt. Efter Skansen åkte jag direkt vidare till Valhallavägen och hjälpte morbror och moster packa upp flyttkartonger i deras nya, fina lägenhet. Önskade att kartongerna var mina och lägenheten en liten stuga med tegeltak och öppen spis. Läste Raskens på vägen hem, där Gustav och Ida just höll på att göra det hemtrevligt i sitt nyförvärvade soldattorp. Ja, till och med en hädangången författare som Vilhelm Moberg gör vad han kan för att öka min längtan!
Skansen i mitt hjärta
Med stort intresse för både djur, nordisk kulturhistoria, gammaldags hantverk, gamla hus och livet förr är Skansen lite av ett paradis för mig. Jag kan gå omkring hur länge som helst och bara njuta av miljön och insupa den stora kunskap som den alltid lika trevliga och välklädda personalen delar med sig av.
Igår hade jag bestämt mig för att åka dit och vara med om deras lindagar med ullinslag. Innan jag gav mig av överraskades jag av mamma och pappa med en för tidig födelsedagspresent i form av ett Skansens årskort. Så nu har jag gratis inträde ett år framöver och en hel del andra förmåner därtill!
Dagen blev mycket lyckad. På Väsby gård har jag tidigare provat att rycka lin samt bråka, häckla och skäkta det (vilket kort sagt går ut på att frilägga växtens inre fibrer). Detta demonstrerades även på Skansen, men här fick man se ytterligare steg i processen, som vävning, spinning och repslagning. Därutöver fick jag även prova på knyppling (som var ganska kul och inte så invecklat som det ser ut), se en vattendriven vadmalsstamp i bruk, delta i bykning av linneplagg, höra om hur man kunde återanvända gamla ylleplagg på 1800-talet och hur man bäst sköter de ylleplagg man vill ha kvar.
En av kvinnorna som stod och beredde lin visade sig även ha intresse för medeltidskläder. Vi var rörande överens om hur tokigt det är med alla som går omkring i färgade linneklänningar på medeltidsveckan och liknande evenemang. Växtfibrer är svårare att färga än ull och därför var linnet förr nästan uteslutande ofärgat och användes i princip bara till särkar, huvudbonader, förkläden och liknande. Över linnet ska man förstås ha ylle (bland annat för att det, åtminstone i form av vadmal, är vattenavvisande) som dock är allför varmt och stickigt att ha direkt mot kroppen.
Innan jag lämnade linberedningsverket frågade hon om jag hade någon användning av lin och kastade till mig en härva. Så nu ska jag prova att spinna lite lintråd. Skillnaden mot att spinna ull är att ullen är fet och försedd med små hullingar, vilket gör att den lätt håller ihop. Linet, däremot, har betydligt längre fibrer och innehåller pektin som fungerar lite som lim, allra bäst om man blöter det lite grann.
