Här är en som älskar snön, trots att hon ibland nästan försvinner i den!
Kan inte hjälpa att jag blev glad över att snön kom tillbaka, även om det ställde till problem för många. Säga vad man vill, men det är väl ändå lite spännande med ett så pass dramatiskt väder som det var igår kväll? Och vem kan motstå solglittret på de snötyngda grenarna under en pulsande skogspromenad?
Vår vanliga runda över Ängen tog väl dubbelt så lång tid som vanligt, men det gjorde ingenting. Jag trampade upp Silvas namn i snön. Tyvärr förstod hon sig inte på denna min kärleksförklaring till henne, utan trodde att det var fråga om ett spår. Hon satte näsan i backen och gav sig ut bland bokstäverna och på sitt vanliga slarviga vis genade hon mellan mina välgenomtänkta linjer. Så nu är det väl ingen som ser vad det står. Men det gör heller ingenting.
Nu ska jag njuta av Leila Lindholmsnybakade chocolate chip cookies med apelsin och nötter, tillsammans med nästan hela familjen, som fått stanna hemma från sina respektive jobb p.g.a. snön. Mysigt! Nej, en snöstorm då och då gör verkligen ingenting…
Nu tycker jag om snön igen. Den stora mängd ny snö som föll i förrgår i kombination solen som börjar piggna till, är helt enkelt oemotståndlig! Jag gick en lång, mysig promenad med Silva och Wilda idag och släppte dem lösa i en park. Jag vet inte om Silva var så förtjust idet. Hon försvann nästan i snön och hade uppenbara problem att ta sig fram. Men Wilda var i alla fall härligt glad! Så här såg det ut:
Wilda har fått ett riktigt jultomteskägg 🙂
Fina Wilda
Det här är Wilda som kommer farande
Man vet att snön är djup, när man bara ser rygg och svans på en bouvier…
Solen tittar fram mellan de snöiga träden
Wilda och Silva ställer motvilligt upp på ett gemensamt porträtt
Silva kämpar sig fram genom snön
Så här kan man se ut redan efter de första stegen i djupsnö
Idag har vi haft julgransplundring. Granen har kastats ut och julsakerna har plockats ner. Det känns lite tråkigt. Som om jag inte riktigt sett till att njuta av dem medan de var här.
Så här har det sett ut i mitt rum fram till nu.Nattduksbordet med egenbroderad duk
Snön däremot kunde gärna få försvinna nu. Hittills har jag verkligen varit glad över den. Man kan göra så mycket roligt i snö, den är så vacker och så är det liksom så det ska vara. Men häromdagen ändrade jag åsikt. Jag och Silva var ute och gick vår kvällsrunda. Ovanför en backe hörde jag hundar skälla och en röst ropa ”nej!”. Jag tänkte bara gå förbi. Jag tittade inte ens på dem. Jag vet att man inte vill bli iakttagen när man har problem med sina hundar och dessutom ville jag visa Silva att det inte var något att bry sig om.
Men så hörde jag rösten skrika än högre, och framför allt närmare. När jag tittade upp såg jag två stora schäfrar springa nerför backen. Matten hade halkat omkull och släpades efter hundarna. Silva hamnade mittemellan två morrande käftar. Onödigt sent kom jag på tanken att släppa kopplet och Silva kunde springa iväg, oskadd men skärrad. Matten fick kontroll över sina hundar igen och vi kunde gå hem.
Nu hoppas jag innerligt att Silva, som så lätt utvecklar rädslor för ditt och datt, inte lägger till schäfrar, eller framspringande hundar, på sin lista över läskiga saker. Det kan verkligen räcka som det är.
Ytterligare en anledning till att snön kan få smälta är att jag längtar som besatt efter att få börja köra agility igen. Av någon anledning anmälde jag mig inte till klubbens ridhusträning. Nu har vi inte kört på riktigt sedan någon gång i höstas. Igår letade jag dock fram mina elrör ur en snöhög och körde lite slalom. Silva var otroligt duktig. Både fart och korrekt utfört på samma gång, det fixar hon inte så ofta annars. Det var tydligt att hon var lika glad som jag att få ta lite hinder igen.
Å andra sidan har jag fortfarande inte lyckats fota när hon drar pulka. Och jag skulle gärna hinna bygga en snögubbe. Så ett litet tag till kan jag väl stå ut med en vit värld…
Det är så härligt med all snö! Det tycker både jag och Silva. Lilla S är så glad och sprallig och springer mycket längre bort ifrån mig än vanligt på promenaderna (vilket ändå inte innebär så värst långt…). Igår morse kunde hon bara inte vänta på att få på sig koppel och allt tjafs, så hon sprang till bakdörren istället och bad om att få bli utsläppt där. Och inte kunde jag neka henne det!
Hon har börjat skolas till draghund. Jag spänner fast en pulka i hennes sele. Det går så bra, hon ser ut som en liten, grå mini-samojed eller något! Igår fick hon dra några kartonger till sopstationen. Kul när hunden kan ”förtjäna sitt levebröd”, så att säga. Visserligen ligger sopstationen precis nedanför en enorm backe, så nästan hela vägen fick syrran gå bakom och hålla emot…
Idag tog vi säsongens första skidtur. Gångbanan utanför huset hade de inte hunnit skotta och sanda, så jag kunde sätta på mig skidorna direkt. Det är så otroligt vackert i skogen när det är snö. Och hur njuter man bättre av det vackra än på ett par skidor, som tyst glider fram över marken?
Trots att det är mars, blev jag lycklig när jag i morse möttes av ett tjockt lager snö på marken. Och jag blev mäkta förvånad över min 8-åriga systers arga utrop ”Sluta snöa!”. Hon ville ha vår. Nog längtar även jag efter våren, men jag kan inte hjälpa att jag fullkomligt älskar snö!
De fördelar jag kan komma på med snö:
Det är attans vackert
Silva blir mycket piggare än vanligt
Det knarrar när man går
Det är perfekt att sticka ner slalompinnarna i
Man kan åka skidor
Det enda dåliga jag kommer på är att Silvas päls är full med snöbollar varje gång man kommer in så att man får stå med borste och trasa en halv evighet och att mina byxor ofta råkar ut för något liknande. Men det är faktiskt inte sååå hemskt!
Silvas bak efter en promenad i kramsnö
Jag har inte alltid haft den här inställningen. Så här torrt och tråkigt beskrev jag den första snön i min dagbok när jag var 12: ”Ellie och Vero blev helt galna och överlyckliga. Men jag är nog för mogen (hihi). Det är ju trots allt helt naturligt.” Mogen, pha! Nu senast var det jag som var ”galen och överlycklig” när de första flingorna började falla.
