Det finns de som lägger halva sin inkomst på exklusiva lerinpackningar och fotriktiga s.k. barfotaskor. Varför krångla till det? Ta av dig skorna och gå barfota på riktigt i stället!

Allt som får mig att känna mig närmare naturen och mitt ursprung, får mig att må bra och känna mig levande. (Eller nästan allt får jag väl säga, annars finns risken att vissa morbröder kommer och påstår att jag ska börja äta kött…) Att gå barfota är definitivt en sådan sak!

Det ger en alldeles särskild somrig, lätt känsla. Jag kan gå tyst i skogen utan att skrämma de vilda djuren, jag kan vandra över en äng utan att gräs och örter blir brutalt nedtrampade … Jag känner det kittlande gräset, den mjuka mossan, den solvarma jorden, den svalkande leran, den skrovliga bergshällen. Mina tår blir utlöpare från växterna jag går förbi, mina fotsulor ett med med den den sommarmjuka marken.

Visst förekommer det att jag gör mig illa. Jag minns särskilt en gång för rätt många år sedan när jag var på väg hem från skolan. Jag beslöt att ta av sandalerna eftersom det var en sådan skön, solig försommardag. Fråga mig inte vad som hände, men plötsligt smärtar det till i stortån. Sista kilometern hem får jag halta med blodet droppande … Avskräckt? Tvärt om, grusvägen där det hände döptes till Barfotastråket och blev en närmast helig plats där man inte kan låta bli att ta av sig skorna.

De enda underlagen där det är rent ut sagt plågsamt att gå barfota är het asfalt, stubbåkrar och vägar med grovt och/eller glest liggande grus. Alla är de underlag som skapats eller påverkats av människor. Den orörda naturen är däremot gjord för att gå barfota i. Barr är inte vassa, utan lena. Kottar är enkla att undvika. Stenar och rötter är rent av lättare att snubbla över när man bär klumpiga skor.

Jag har rent av skenat fram i rasande fart längs en smal, oländig skogsstig utan missöden. Varför jag gjorde det? För att det var härligt, helt enkelt!