För ett par inlägg sedan hävdade jag att tjugondag Knut var det definitiva slutet på julen. Alls icke! Där glömde jag ju alldeles bort lilla julafton, som kyndelsmässodagen ofta fått heta i folkmun.

Kyndelsmässodagen, som enligt den svenska almanackan infaller 2 februari, firas till minne av när Jesus bars fram i templet, 40 dagar efter sin födelse. Denna händelse är det sista Bibeln förtäljer om Jesusbarnet, varför detta följdaktligen räknas till den sista högtiden med julanknytning. Under förkristen tid firades vid den här tiden en botgörarfest.

Kyndelsmäss blev tidigt förknippat med ljus. Ordet kyndel betyder just ljus eller bloss. Stora ljusprocessioner har i västkyrkan varit ett sätt att fira dagen och under medeltiden tog man med sig ljus till kyrkan för att få dem välsignade.

Ett annat namn på dagen är kvindermässa, som här och var tolkats som ”kvinnomässa”. En föregångare till internationella kvinnodagen? Åtminstone en dag när kvinnorna fick fira på sitt eget vis utan något manfolk närvarande.

I det gamla bondesverige ansågs kyndelsmässodagen på många håll markera midvintern, d.v.s. dagen då boskapen stått inne halva tiden. Och inte bara boskapen förresten: det sades att även björnen vände sig i idet den här dagen.

Slutligen kan jag ge det glädjande beskedet att kornet inte kommer frysa i år och höet inte ruttna, för det sista man kan säga om vädret som rådde på kyndelsmässodagen är att det töade!

(Källor: Wikipedia, Högtider, Örnsköldsvik museum & konsthall)